A small step for mankind, a big one for me!

Är så trött nuförtiden. Mitt liv är inte vad det borde vara. Jag jobbar, kommer hem och äter lite. Sen tränar jag. Efter det så äter jag igen och ser på tv eller sitter vid datorn. Sen går jag och lägger mig för att jag är så jävla trött på grund av att jag varje vaken timme grubblar och oroar mig. Enda platsen där jag är helt fri från dessa tankar är när jag tränar. Gymmet har alltid varit en fristad för mig. Så fort jag är klar börjar det dock igen. Det har inte hänt nåt roligt i mitt liv på väldigt länge, bara tråkiga saker som gör mig ledsen. Jag försöker tänka positivt men det går bara till en viss gräns.

Nu går det även rykten på jobbet om att nästan alla kommer att få gå ner till ESM eller värre. Blir det så så tänker inte jag vara kvar. Det har varit så bra på enhet D. Nog för att jag är jävligt less på jobbet i sig och den förbannade pendligen fram och tillbaka, som jag knappt kan dra av på deklarationen, men allt det är ok på grund av att jag trivs så bra med mina jobbarkompisar. Emil, Uniflex-David, Cia, Roy, Lena och Barbro (Barbro är snäll nuförtiden). Skulle det försvinna också så finns det ingen anledning att vara kvar. Fyfan om det blir så.

Jag ser framemot operationen iaf. Lite ljus i tunneln.

P.s Fan vad emo jag verkar...får sluta nu innan det gör till överdrift.